Härliga svett

Jag kämpar på med min löpning och det funkar bra. Sprang milen under timmen igår igen, på 59:40 men ändå. Det räknas! :) Och trots att jag missat att köpa allergimedicin och trots att jag smällde i mig en stor chokladbeskvi till eftermiddagskaffet.

 

Satan i gatan vad jag är bra! ;)

 

 

Vädret gör nog sitt - det är så dyngskönt att få springa i linne och bli alldeles genomsvett! Så där så att armar och händer till och med blir blanka av svett - det är så jäkla skönt!!!

 

 

Svett till och med på handen...

 

Det är så skönt att det är sommar och varmt och att jag nu kan ta fram alla mina ballerinaskor. Är det något jag är en sucker för så är det just det - ballerinaskor! De är billiga (oftast ;)) och finns i alla möjliga färger och modeller. Jag älskar det!

Hur skitiga kan de bli?

 

Men den sista veckan har jag gått runt i dessa. Dotterns gamla avlagda Converse. Hon tyckte nämligen att mina, som fortfarande var vita och fina, var bättre i storleken eftersom dessa var för små. Och ja, det är de säkert. De var ju lixom lagom till mig.... men vad gör man inte för kidsen? Så - jag trampar runt i skitiga äckliga och dessutom för små Converse. Som jag måste ha ett plåster på lilltån för att annars får jag sånt skavsår....

 

Jag är knäpp... :)

Så - hur gick det då?

Jo, det gick käpprätt åt helskotta! Sjukt besviken!!!

Jag kände redan innan att det var segt i kroppen så jag tog mig en runda på ett par km för att värma upp. Jag är ju alltid segstartad, det tar 5 km innan jag är riktigt snabb i benen. Men jag kände direkt när jag började småjogga att det var segt som attan. Tog mig runt ett par km, hängde med på den arranerade uppvärmningen och sedan gick startskottet. Det är ju som alltid mycket folk i starten men det brukar ju passa mig eftersom jag är lite segare i början. Men när jag väl kom ut från flaskhalsen så kände jag att det var segt som attan. Inget klipp i steget alls, what so ever! Redan där kanske jag gav upp lite... när man sedan hör hur Runkeeper bekräftar att det inte går så jäkla snabbt heller, då var jag färdig att ge upp. Jag hoppade vattenstationen för att tjäna någon minut men det hjälpte ju inte tyvärr. Jag kom aldrig igång i loppet, fick stanna och gå flera ggr. Det har ju inte hänt på mer än 1,5 månad sedan att jag behöver det på 5 km. Det har bara varit att springa på.

På fredagsmorgonen fick jag det dock bekräftat - allergin har slagit till! Svullna ögon som kliar något fruktansvärt. Så det kan ju ha varit det, och en dålig dagsform, som gjorde att det inte gick så bra som jag ville.

Men nu är det bara att ta nya tag, nästa gång är det ju inte 5 km utan 10 som gäller och då är det lättare att ta igen tiden även om starten är dålig. På 5 km har man egentligen inte en chans att göra det överhuvudtaget. Inte jag i alla fall, som är seg i starten.

 

Hur som. Det är varmt och skönt ute, bara att ge sig ut och träna mer! Däremellan kan man ju lata sig i en solstol med en bra bok och en kall islatte!

 

Det är jag jäkligt bra på i alla fall!

Äntligen maj... och idag är det dags!

Så kom den härliga värmen till slut. I alla fall i mitt hörn i trädgården. Där låg jag nästan hela dagen igår. Bara låg där, utan dåligt samvete alls. Sol och värme - det är så underbart! Tog mig i kragen och gick en liiiiiiten promenad med mannen på kvällen bara, annars bara latade jag mig. Och så måste det ju också få vara ibland. Att de älskade vännerna gick hem mitt i natten och det gått åt väldigt många olika sorters glas var kanske också en bidragande orsak till latandet. Men i själen mådde jag som allra bäst!

Idag är det bara att ladda om dock, jo minsann, för idag har jag ett mål att nå. Det som jag kämpat för i ett antal månader nu. Hoppas verkligen verkligen att jag klarar av det! Och gör jag inte det, så är det inte hela världens undergång heller. Men tråkigt är det såklart... Jag är ingen tävlingsmänniska som tur är! Eller ja, kanske synd, med tanke på att kämparandan kanske varit lite bättre då. Men nu får jag ta det som det är, jag har kämpat så bra jag har kunnat efter min förmåga och det är bra nog för mig.

Så - koooooooom igeeeeeeen! Laget Full rulle köttbulle - nu kör vi!

:)

Sköna maj - kom då!

Bläddrade igenom min blogg lite snabbt och inser en sak - jag skriver bara om träning och alkohol! Om man tittar på bilderna i alla fall....

Fy vad hemskt! Fast det är ju ändå livets glädjeämnen på något sätt, i alla fall för mig, så det är inte så konstigt kanske. Vin och löpning... he he - vilken kombo! Men faktiskt så är det ju så att det är för att alkoholen, vinet, oftas intas tillsammans med vänner som jag håller kär. Och det är ju där den där översociala personen kommer in....

Men det är så trist att skriva om det som är jobbigt och tungt. Fast ibland behövs det också så klart. Det kanske jag får ur mig ändå nuförtiden inser jag. Kanske genom träningen...

I alla fall, eftersom mitt lilla troll var krasslig igår fick hon vara hemma en dag från skolan. Det skulle ju visa sig att hon egentligen var alldeles för frisk för det, men det är en annan historia. Så jag tog mig inte till jobbet förrän på eftermiddagen då jag hade ett möte. Eftersom det fortfarande råder parkeringskaos fick jag snällt ta bussen. Latmasken i mig orkade bara inte pumpa cykeldäcken... Exakt hur lat får man bli? Så när mötet var slut hade jag ju såklart precis missat en buss hem. Då chockade jag mig själv lite genom att bestämma mig för att promenera hem. Bara så där! Har aldrig någonsin hänt förut! Nej, då skulle det planeras och gympadojjorna skulle med och så vidare. Men nu tänkte jag att, vad fasen, hur långt är det? Drygt 5 km - det är väl bara att gå!

Och när jag väl bestämt mig för det, pluggat in lurarna i öronen och börjat gå så kom jag på att jag måste maxa tiden jag får för mig själv. Så jag ringde min vän, som har cancer. Så skönt att få promenera och bara prata utan att bli störd av någon. Bara gå, och mala på om allt och inget. Och hon blev glad att jag ringde? Såklart. Alla behandlingar är avslutade och nu är det bara att vänta och se, om det har lyckats. Det där måste vara något av det hemskaste, att bara vänta.......... Jag vet inte om jag skulle stå ut. Det måste man ju, men det känns helt fruktansvärt omänskligt att behöva gå och bara vänta efter allt som man varit igenom. Att gå från att vara i sjukvårdens omhuldande famn varje dag i flera veckor till att vara själv hemma, dag ut och dag in, med en väntan som man inte kan göra något åt. Inte ett endaste dugg! Och i den väntan dessutom inte veta om det gick vägen eller inte.

Så.

Jag värdesätter mitt friska liv extra högt idag och tänker njuta av att få umgås med fina vänner ikväll då de kommer hela familjen för att fira Valborgsmässoafton hos oss.


Sköna maj, du kan gärna komma nu!

Att nå ett mål

Inför helgen som var fanns inget inplanerat i vår kalender. Det är så skönt att ha det så ibland, även om jag är lite översocial om man frågar en del. Men det är så skönt att inte ha något inplanerat, att de måsten som ändå finns kan göras i den takt och ordning man vill. Jag menar, städ och tvätt gör sig inte självt riktigt. Men det kan vara helt ok att göra det, bara jag inte är tvingad att göra det i en viss ordning. Ja, det kanske låter konstigt men jag funkar så. I alla fall vad det gäller hemmasysslor. Och det finns ju en del av den varan om man säger så, men 2 barn och nästan 3 (dvs en make). :)

Så, jag inledde med en skön och slapp fredagskväll med många koppar te och ingen alkohol. Tänkte, att om jag nu partajat så mycket de senaste helgerna så kan jag ju faktiskt låta bli fredagsglaset. Och det gick ju hur bra som helst! En film, lite makemys i soffan och varmt gott te.

Efter denna fredagskväll sover man gott! Och vaknar hungrig! Så jag gjorde frukost med omsorg ganska direkt, eftersom ett löppass stod på schemat. Jag kan inte äta precis innan jag ska springa och morgonlöpning är inte min grej heller. Så lite sakta satte jag på en maskin tvätt och lufsade runt, plockade fram träningskläder och började ladda så smått. Jag måste liksom intala mig själv att det är roligt att träna på morgonen, peppa mig själv. Så efter ett par timmar och några tvättmaskiner senare snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Jag är fruktansvärt stel på förmiddagen så jag tog en längre uppvärmningspromenad än jag brukar, den tog nu 15 minuter. Sen på't bara! När jag sprungit 15 minuter så säger Runkeeper i mitt öra att jag sprungit 2,5 km. Då räknar jag snabbt ut att jo, det är möjligt att springa milen på en timme om jag börjat så bra. Det är ju så jag fungerar, att efter ca 5-6 km så lossnar det och jag kan springa fort. Har jag då klarat 2,5 på 15 minuter så ska det ju gå... rent teoretiskt i alla fall. Och det gjorde det! När jag fick rapporten i örat att jag flera ggr hade en pace på 4 minuter/km så trodde jag inte det var sant! Jag flög fram (ja ja, det kändes så!) och när jag fick rapporten på 50 minuter så insåg jag att det skulle verkligen gå - jag har klarat mitt mål att springa en mil på under en timme! Och detta en hel månad innan utsatt datum! Jag hoppade av lycka när jag kom hem, trots stumma ben! Så gaaaaaaalet glad!!!!

Det firade jag genom att byta ut vattenflaskan mot bubbel på kvällen! Att detta kämpande i flera månader skulle ge ett sånt här resultat trodde jag aldrig!! LYCKA!!!

 

En glad rödnyllad fläskfia som byter vattenflaskan mot....

 

.... bubbel!

 

Nu tar jag mig an veckans kommande lopp och tror att jag klarar det delmålet. Det som såg så mörkt ut för bara en vecka sedan är faktiskt rimligt nu.

 

Nu jäklar ska här springas!

 

 

Vårfloder

Vilken underbar helg vi haft!

 

Den inleddes med tjejfest på fredagskvällen. Alla mina fina var samlade! Det är så härligt, att vi fortfarande umgås vi som känt varandra från fjärde och sjunde klass. Vi är inte gamla men har ändå känt varandra i 24 år, jag och min bästis! ♥ Vi är lika vad det gäller matlagning och vi har tur båda att vi är gifta med män som är proffsiga i köket. Så i fredags, på tjejfesten hemma hos min fina vän, så bjöds det på kycklinggryta a la maken och passionsfruktscheesecake a la mig (för efterrätter kan jag) . Så, gissa om det behövdes en löprunda i lördags? Varmt och skönt väder var det. På vägen till skogen forsade vattnet i alla små vattendrag.

 

Underbart!

 

Här brukar det strila, inte forsa....

 

Något som inte är lika underbart är ju detta. Vildsvinen har bökat sönder en halv fotbollsplan som ligger väldigt nära vårt hus. Det är inte trevligt att ha dem så nära faktiskt. Lite rädd är jag att jag ska stöta på dem när jag springer i skogen. Vad gör man då?

En lillskrutta som läser läxor i solen.

 

Eftersom även lördagskvällen bjöd på festligheter blev söndagen så där lugn som bara söndagar kan bli. Lunk är ordet.

 

En dansuppvisning för lilltrollet var vad vi orkade med. Eller i alla fall jag. Maken fick ju höra att golfbanan var öppen så han drog iväg till den. Kvar låg jag i solstolen med min bok... helt ok!

 

♥

 

 

Våren är här!

I veckan nu så gick jag äntligen in i fas 4 av min löpträning - äntligen! Då var det dags att springa milen för första gången, exkl uppvärming. Geggamojja i skogen men inte mycket snö och is. Helt underbart!

 

Detta är första vägen jag kommer in på när jag har kört min lilla runda uppvärmning. Jag älskar detta! Att ha en underbar skogsrunda framför sig, med underbar natur och färger. Tur jag har lurar i öronen med bra musik för här låter det "klaffs klaffs"... Gegga på baksidan av benen och hela vägen upp till rumpan - men vad gör det?

 

När jag kom fram till sjön, min älskade sjö, så är det inte mycket is kvar på den. Glittrande vatten och fåglar som simmar runt. Äntligen! Bara de betande kossorna kvar nu och så är det sommar sen. Det är så svårt att fånga på bild hur vackert något är men jag kan som sagt springa långt bara för att få se den. Då kanske ni förstår hur mycket jag älskar sjön, om jag kan springa dit varendaste dag den varma OCH kalla tiden på året.

 

Otroligt svårfångat på bild är även vårfloden, eller ja, bäcken kanske... Men ljudet av porlande vatten är helt underbart! Det har till och med börjat bli grönt i skogen runt omkring. Snart är vitsipporna här! I helgen ska jag ta mig en liten runda, det lär ju behövas efter alla festligheter jag ska på.

 

 

 

PT omgång 4

Som om jag inte visste det - stenhårt pass levererades när PT-träning nr 4 ägde rum! Gött! En riktigt genomkörare med löpuppvärmning på bandet först medan PTn plockade iordning vikterna. Japp, för här hade det önskats mer fria vikter eftersom det är så roligt! Jag kan knappast inte själv förstå att det har gått från att vara pest och pina på gymmet till att faktiskt kunna längta till det. För det är så det är nu, jag längtar ordentligt.

Så vi körde lite allt möjligt. Har nu fått lära mig vad en cablecross är - och den gillar jag! Vad mycket man kan göra i den! Och en sån där ställning som jag mest trodde att de hade på gymmet för att den skulle se lite maffig ut, den fick jag använda nu. En sån där maskin med skivstång i en ställning. Ser ju hur häftigt ut som helst ju. Och på med en massa vikter och köra hårt. En fin liten övning för utsida höfter fick jag också göra i gymet, den lämpar sig dock bättre för hemmaträning bestämde jag. Hade svårt att hålla mig för skratt när jag fick ett gummiband runt vristerna och fick klampa runt. I gymet. STORA steg. Där de andra stod och byggde sina muskler på stället. Japp, där fick jag klampa runt som en jätte i 2 minuter. Hej å hå.... Dagens underhållning - det var jag! Dock gav det mycket för sån träningsvärk i utsida höfter har jag aldrig haft förut. Så - hemmaträning it is! Kul att få med sig en massa nya övningar att köra. Nu har jag en massa olika i bagaget och kan variera träningen riktigt ordentligt vilket gör att det aldrig blir tråkigt!

Denna veckan är det också dags för att gå på sista fasen i löppasset. Hur ska jag orka är det enda jag tänker på... 1 mil.... och det är klafsigt i skogen nu också = skitjobbigt! Det är ändå otroligt skönt nu när man kan springa i bara en tröja och slippa lager på lager. I helgen skippade jag dubbarna också och det gick bra. Det var rätt mycket snö kvar bitvis där skogen är tät, men det hade nog inte hjälpt mig framåt med dubben tror jag. Snön är så "klafsig" på något sätt så man får ändå inget grepp. Det mesta av sträckan var ändå utan snö. Dock känns det lite för mycket i benen på asfalten för att jag ska vara nöjd så jag får nog lägga om min runda i skogen nu i veckan när det är 1 mil som gäller. Det går, bara fantasin sätter gränsen.... och jag själv på något sätt. Det känns som att det är ett 2 m högt hinder jag ska över. Något psykologskt över det hela... Jag menar, att gå eller cykla en mil går ju hur bra som helst. Det är bara det att jag tänker inte ge mig förrän jag klarar mitt måöl. Nu när värmen kom så känner jag att det närmar sig med stormsteg till den där dagen när jag ska klara det. Den tiden som är innan detta är den som finns och den som jag har att jobba på. Det är bara att "kötta på"!

 

Vårkänslor - stall, hästar och barn utan bylsiga tjocka ridjackor! Mitt lilla troll och favvohästen!

Att älska att gymma

Nu är jag ingång med löpningen igen! Så skönt! Men det känns att jag var borta från den i drygt en vecka, det är fortfarande jobbigt och fast jag egentligen skulle gått in i en ny fas idag tror jag att det får skjutas på. Det är inte läge att börja springa 1 mil riktigt än. Men snart... Det känns i benen också att min långa runda innehåller mer asfalt än den gjorde tidigare. Får nog leta efter en ny runda i skogen så att jag slipper det. Men då är det så mycket snö och is istället. Aldrig är man nöjd... Nu får våren gärna komma och smälta bort all snö och is snabbt som attan! Det är ju så mycket lättare och roligare när man kan göra sina egna rundor i skogen, så man aldrig hinner tröttna på dem. Det känns att löpningen inte blir lika intensiv om jag vet att backen from hell kommer senare, då lixom vilar sig kroppen lite automatiskt. Så, våren komsi komsi! Tills den behagar göra det får mina älsklingar jobba hårt. Vilken tur att jag har dem! Hur har jag klarat mig innan är vad jag undrar...

 

Körde hela löppasset i mina nya löpardojjor i torsdags också, eftersom mina gamla verkligen inte lämpar sig för asfaltslöp. Dock är det så att det inte är så smart att ta dem med på 8 km första gången ute. Hej hej skavsår! Tackar de där uppe för skavsårsplåster!

 

Fredagen bjöd på lite AW också. Eller ja, ganska mycket AW och ganska mycket vin. Och väldigt många förlösande asgarv! Allt man behöver!

 

Man får dock ganska dåligt samvete när man druckit vin så i lördags fick jag ett ryck och körde långpass ute och drog sedan iväg till gymet för ett styrkepass. Jag kan knappast fatta det själv - jag har fått från att tycka gym suger fett (som min fina tonårings kulle sagt) till att älska det! Idag är det pass nr 4 med min PT och jag är laddad. Hon har fått mina önskemål om att vi ska köra med mer fria vikter så att jag kan ta med mig det till mitt gym sedan. Älska gym!

Ljuvliga påskhelg

Påskhelgen flöt förbi i ett svish! Men så underbart skönt att bara få vara i 4 hela dagar. Bästa! Påsken är en av mina favorithögtider på året eftersom den brukar innehålla några av de bästa sakerna i livet - träning, sol och godis! Och precis så blev det även denna påsk, även om värmen varit lite frånvarande. Mannen, som ju legat sjuk hela veckan innan, kom inte på benen förrän på påskafton tyvärrr. Så 80-årskalasandet hos min lilla mormor fick ställas in. Men det kan vi ta igen senare. Påskaftonen firar vi alltid med mannens bror med familj och så blev det även i år. Den inleddes mindre trevligt med hockey, som vårt lag förlorade. Men avslutades desto trevligare med isad melon! Jösses så gott! Svägerskan hade verkligen lyckats!

 

Det blev några rundor i skogen också. Där ligger snön kvar på nästan hela rundan men vad gör det när solen strålar från en klarblå himmel? Det är ganska bra träning också, att springa på is och ojämn snö. Vristerna behöver ingen extra träning kan jag lova! Kontrasterna är också härliga så här års -massor snö i skogen...

 

 

... och när man kommer hem sätter man sig barfota i det soliga hörnet i trädgården.

 

Sommaren kommer nog i år också. Det var nära att jag hämtade bikinin i helgen faktiskt.

 

Ryggen är inte riktigt bra än och det är ganska jobbigt att det ska vara så eländigt att man inte ens kan vara sjuk i drygt en vecka utan att det ska gå åt helskotta med den. Jag börjar fundera på om det inte är dags för en röntgen av den igen i alla fall. Det är ju ändå 9 år sedan jag gjorde det senast...

 

Sjuksstuga

Så har vi haft vår släng av sjukstuga... igen. Lilla Trollet började med feber, hosta och halsont i 7 dagar. Sedan hakade jag på och låg hela helgen men samma sak. Nu ligger mannen... Jag blir så trött på detta! Bakslag i träningen blir det också och det har jag ingen lust med. Nu vill jag ha sol, värme och sjukdomsfri tillvaro!

Nu väntar ju långledig helg och vad det verkar som ska det ju bli sol i alla fall. Jag ser fram emot att få tid men framför allt ork till att träna och pyssla hemma. Ladda batterierna lixom! Och träning lär ju behövas eftersom mannen kom hem med ett påskägg innehållande 5 kg godis. Herre nån.... om vi tjuvstartat? Självklart! Godisråttan Ellan kan ju inte hålla sig ifrån sötsakerna inte. Men det får bli långa löprundor och så lite promenader emellan så ska vi nog komma ifatt.

Vad som slarvats med är ju hemmaövningarna... jag var skitduktig (om jag får säga det själv) med dem i början när jag fick dem av min PT. Men sedan kommer annat emellan, en körig period på jobbet, vabbande mm mm och rutinerna som inte riktigt satt rubbades direkt. Så sjukt dåligt! Och nu fick jag också ett kvitto på att det faktiskt är de hemmaövningarna som hjälpt bort ryggvärken. Den kom som ett brev på posten igår kväll, när de inte gjorts på 1,5 vecka. Det börjar i axeln, går ner genom hela armen och så lite domningar i handen. Alltså - nu blev jag ju motiverad att köra Sussanne Lanefeldt-style ännu mer! Det ger ju uppenbarligen rejäla resultat och då är det värt all bortprioritering av annat.

Så - välkommen påskhelg!

Strunta i kylan

Ja, det var vad jag gjorde igår! Skam den som ger sig tänkte jag och gav mig ut. Underbart var ordet! Som alltid!

Jag kom hem, efter en eftermiddag med en massa möten, och hade ont i huvudet. Riktig skallebang! Men jag tänkte att det blir ju knappas sämre av en löptur och säkert inte bättre av att sova heller. Så jag drog på mig löparkläderna och gav mig iväg.

Hade satt upp som mål att jag skulle hålla på i 60 minuter så jag tog det lite lugnt i början. Tjockisen springa i 60 minuter = jobbigt! Mötte en snubbe och blev lite rädd, jag brukar ju vara själv i skogen så där dags. Hu! Vad gör han här liksom? He he... skogen är fri! Men jag tog rundan baklänges, vilket ju inte heller är en nackdel. Ombyte förnöjer.... Och herre nån vad vacker det är!

Sol, ljus och detta....

 

Kan man bli annat än lycklig och huvudvärksfri? Nej, faktiskt inte!

 

 

Så jag fick utöka min långa runda som nu är den korta. Det som förut tog 60 minuter att ta sig runt tar nu bara 45. Det är väl för härligt när man får så här snabba resultat?

Vinterland

Alltså - när man kommit igång med löpningen ute och är förälskad i sin sjö. VARFÖR kommer det då massor snö och en jäkla massa minusgrader? Jag har inte beställt det i alla fall. Alla omrking mig tycker att det är sååååå vackert. Jag kan tyvärr inte uppskatta detta i mars, då det ska låta dripp-dropp och man ska svettas i sin vinterjacka. Det är inte roligt, inte roligt alls! Jag vill kunna springa ute. Snön går an, men kylan! Får ju astmakänningar av att gå från bilen när det är -15! Hur ska man då kunna springa?! Löpbandet lockar ju inte direkt nu när det är så ljust och fint ute. Jag har ju lixom fått smak på det där härliga underbara ute. Det är klart att man vet att det är så här varje år, men jag fixar det inte ändå. Tyvärr. Jag är ändå ingen vinterälskare, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så det här med vinter alltså, kan vi inte bara skippa det? Det är vackert - på julen! Annars aldrig. Jag gillar inte kylan, men kan till och med motivera mig att springa med dubbla tröjor och löparjacka i år, bara för att jag mår så bra av det. Men när jag inte ens mår bra, får astmakänningar och fryser. Nej, då går det bara inte att motivera sig. Summa sumarum - jag är född på fel jordhalva! Gillar inte brun mat och kyla. Punkt. Jag menar - brunkål, bruna bönor, kålgryta, kålpudding, köttbullar med brunsås, kalops. Allt är ju brunt! Men det löser man med att strössla över lite persilja bara. Just sayin'.

Jag menar byta detta...

 

 

Mot detta......

 

 

Ledsen, men då blir jag en riktig bitterf***a!

 

PT-omgång nr 3

Så har nu hela 6 veckor gått - eller snarare flugit förbi.  Men roligt har jag haft under tiden. Svettats och slitit och svettats lite till.

Men så var det då i måndags dags för omgång nr 3 med min PT. Jag hade fått veta innan att vi skulle köra hårt och gå igenom lite alternativa övningar till de jag kör nu. För att kunna variera sig lite, det kan ju bli tråkigt annars... (Who am I kidding? Det är ju sjukt tråkigt ändå, trots variation...) Men i alla fall. Vi värmde upp, som alla andra gånger tidigare, och det gick att prata under tiden. Är inte det ett framsteg så säg?! Och sedan körde vi igång! Och jag fick beröm! Och jag älskar det! Min hållning har förbättrats avsevärt och det förklarar ju varför jag inte har så ont i ryggen längre. Únderbart! Men så körde vi på lite, och jag har ju fått lite rutin med det härmed gymträning nu ju. Så den här gången blev jag riktigt svettig. Trots att jag fick pausa lite när PTn visade mig nya övningar blev jag darrig i musklerna som fick jobba. Tur kanske att hon visade, så jag fick hämta andan. Men såååå mycket roligare det är när man har fulla uppmärksamheten från någon som peppar en att orka det där lilla lilla sista man har kvar i kroppen. För på något konstigt sätt så har man ju alltid det. Undrar varför? Är det något slags skydd man har... för att OM man skulle bli jagad från gymmet av någon galning ska man ha liiiiite krafter kvar att kunna springa därifrån. Eller varför annars? Och vad är egentligen sannorlikheten för att det skulle hända? Tokigt,... Måste fråga mina kloka "vit-rockar" till kollegor om de vet något om det här...

Vi körde i alla fall lite rodd-variant fast med hantlar på en lutande bänk, lite andra hantelövningar. Sedan körde vi igenom några av de maskiner som jag ska köra och slutade på mattan i ett hörn av gymmet. Å - stretch tänkte jag! My ass heller! Nu skulle vi köra mage! MYCKET mage! Rumplyft, om och om och om igen. Och igen. Och så lite höftlyft.

På stapplande ben men med ett leende på läpparna gick jag sedan därifrån. Jag är så galet glad för att jag fick det här av min älskade i julklapp! Den bästa julklappen ever! Och visst, jag är glad över att jag är så pass motiverad att jag faktiskt kör mina pass som jag ska varje vecka. Ryggens mycket mycket bättre mående är ju en del av motiveringen. Att alla våra vänner kommer få höra om vilken latmask jag är, det är en annan. Det är, av vilken anledning det nu må vara, helt enkelt så skönt att motivationen finns där oavsett om jag jobbar upp den eller inte!

Det vidrigaste som finns...

... ja vad kan det vara?

Jo - Cancer! Fy fan för det! Inom loppet av bara några veckor har jag fått reda på att en av mina vänner drabbats av livmoderscancer och en kollega av någon form av myelom. Vidriga vidriga sjukdom!

Vänninan, 35 år gammal, gick på sin första cellgiftsbehandling i måndags. Samma dag som vi på arbetet fick reda på vad det faktiskt var med kollegan som blivit överdrivet dålig av sitt diskbråck...

Hela veckan har mina tankar upptagits av detta och energin tryter trots allt lite. Det hela kanske förvärras av att det är kollegan som sitter vägg-i-vägg med mig annars. Man påminns om hur tomt det är. Jag saknar det där gastandet mellan rummen - "Eeeeeeeeeeeliiiiiiin!" och jag som svarar "Jaaaa-aaaaaa?". Det är lite hjärtligt på något sätt. Visst, det skulle ju lika gärna kunna varit så att han var på semester men nu vet jag ju att det inte är så och det blir så mycket mer påtagligt då

Man tänker på hur hemkt de har det, hur mycket tankarna måste snurra för dem, hur deras familjer mår, hur livet så snabbt kan förändras. Att jag och min familj får vara friska är en ynnest - det viktigaste av allt i livet! Är man bara frisk betyder egentligen allt annat ingen roll!

Så jag säger som Ung Cancer de sammanfattar det så himla bra och enkelt så att alla förstår. Det är så vädigt väldigt sant - Fuck Cancer!

Det känns väääääldigt bra att jag deltar i Spin of Hope 23/3, som ju är en insamling till Cancerfonden. Forskningen måste fortgå - annars finns ingen chans att vi kan bota alla som drabbas. Så - träning till förmån för detta ändamål måste väl vara den bästa träningsformen någonsin?

Min älskade sjö

När jag väl kommit igång med löpningen och var inne på nästa steg i träningen - då slog magsjukan till....

Sportlov och kidsen var hemma själva, jag tog mig iväg tidigt till jobbet. Vid 10.30 börjar jag må lite illa, men det gör man ju ibland. Vid 11 ringer Trollet och ber mig komma hem för att hon mår illa. Jag kastar ihop mina saker, tar med mig en påse (i fall att) och småspringer till bilen och kör hem. 10 minuter efter att jag kommit hem börjar det.... toan - sängen, toan - sängen. osv.... Fy! Sen börjar Trollet efter en stund också och då ringer jag hem min älskade man. Han kommer direkt! Älskade maken!

Ja, här avtar ju träningen lite kan man säga. Tre dagar som jag ligger fullkomligt däckad i sängen gör inte så mycket för flåset, om vi säger så... Men man håller ju vikten i alla fall, hungern efter mat finns inte riktigt där. Alltid något....

När det gått 4 dagar och jag inte varit utanför dörren så tvingar mannen med mig på en promenad. Herregudars vad gudomligt skönt med frisk luft och lite moves! Även om det kändes vingligt och det inte direkt var något personbästa på rundan. He he... Men i alla fall. Det gav mersmak och jag kom så smått igång igen.

Sedan hände det - jag köpte de revolutionerande löpardubben! VARFÖR jag har inte köpt dessa tidigare? Det var min lövely PT som tipsade mig om dessa. Jag sprang på is - glashal is! Och inte ett uns av halkning fanns det! Var jag sprang då? Jo, till gymet! För nu har det köpts gymkort också minsann! Jag sprang till gymet eftersom jag var sen... i vanlig ordning. Ja ja, det var ju bra - uppvärmningen klar lixom. Jag hade bokat tid med en tjej som skulle visa mig motsvarande maskiner som jag och PT:n gått igenom. Det var en av den mest framstående bimbon jag träffat, skulle det visa sig. Hon hade väldigt svårt att hitta motsvarande maskiner som jag behövde och jag fick förklara en del för henne om vilka övningar jag skulle göra, hon kunde inte läsa sig till det enligt mitt schema som PT:n skrivit. Oh my... Men - till slut hade vi, tillsammans, hittat allt vad jag behövde så jag kunde köra igång. Den här gången var det lite roligare faktiskt. Inte så endorfinerna sprutade direkt men ändå lite bättre känsla i kroppen när jag gick därifrån. Det gör ju nytta och det känns! Mina ryggproblem är aningen bättre redan, kanske för att jag hittat musklerna som behöver jobba. De som fått vila alldeles för många år på kontoret...

Inspirationen av löpardubben fanns ju kvar som en liten skön känsla i kroppen så jag planerade in ett löparpass i skogen. Gick hem tidigt från jobbet en av de här sköna soliga dagarna för att hinna köra ett pass innan det blev mörkt. När det blir mörkt kommer svinen fram i skogen... vildsvinen! Och de slipper jag gärna hälsa på faktiskt! Så jag gav mig ut och det gick ju hur bra som helst. Lite PW som uppvärmning och sedan jogga på. Så skönt! Vilken känsla!!! Så till slut kom jag fram till min älskade sjö som jag inte sett på flera månader. Nu var det ju is och snö men känslan av att se den igen går inte att beskriva - jag älskar den! Det är något som händer i mig när jag kommer till sjön. Jag kan bara stanna och andas - andas in ny energi! Det är  mitt lilla andningshål och ställe för återhämtning.

 

Så nu har det blivit fler rundor hit upp i skogen. Och fler lär det ju bli! Det bästa är att inte så många med mig verkar ha upptäckt revolutionen löpardubb så jag är mestadels själv på rundan. Det är också otroligt skönt!

 

Konstaterar än en gång att jag är endorfin-knarkare av rang...

Gym

Löpträning ger endorfiner i mängder. Det gör inte gym!

 

 

Så kunde jag sluta detta blogginlägg för det är den sorgliga sanningen om min träningslusta för gymmet. Men nu är det ju så att jag har en PT som "tvingar" mig att gå på gymmet och säger att det är bra för mig. Jag tror nog i och för sig att hon har rätt.... tyvärr.

 

I helgen hängde jag på maken till hans gym och skulle försöka hitta motsvarande maskiner som jag körde med min PT. Jag tänker att det är lättare att inte komma undan om man har någon som släpar med mig till gymmet eftersom jag tycker det är pest. Om det var tråkigt med PTn var det inget mot detta.... Ett "riktigt" gym har ju inte så många "färdiga" maskiner utan där får du jobba mer med vikter. Så var ju fallet på detta gym och det passar inte mig egentligen. Det ska vara smidigt och inte en massa bärande av vikter hit och dit. Men du är det ju så att jag har bestämt mig för att bli bra i ryggen och då finns det inte några genvägar. Det är bara att köra på! Ibland är det bra att vara envis om man bara använder det till rätt saker. Så - jag lyfte de förbannade vikterna mellan maskinerna och körde på. Till slut hade jag kommit över den s k arg-fasen och njöt lite till och med. Maken var också nöjd eftersom jag fick fråga honom och han fick hjälpa mig med några maskiner som jag överhuvudtaget inte förstod mig på. För på ett "riktigt" gym finns det ju inga instruktioner på maskinerna, då kan man ju redan. (så dumt, så dumt). Maken är ju en riktig man som behöver känna sig lite duktig ibland och gud förbjude om man glömmer säga det. Det gjorde jag inte - åh vad han är duktig. (Oh the irony!) Men i alla fall... jag tog mig igenom allt som jag kom ihåg att jag skulle göra och hade till slut bara en maskin kvar. Som inte fanns. Då sjönk modet lite igen... Magen skulle få sitt och enda lösningen jag kom fram till, efter att ha suttit i en maskin som tränade magen fast omvänt typ, var i alla fall att göra sit-ups på pilatesboll. Det funkade också.

 

Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och bokat in mig på ett pass med en tjej som jobbar på det aktuella "riktiga" gymmet så hon får visa mig vad jag ska göra för motsvarande övningar till det jag fått av min PT. -"Jättegärna!" gjorde hon det, sa hon. Herregud.... Tänk om jag hade en liten uns av den där hurtiga inställningen till gym. Då hade detta varit a piece of cake!

Träningsupplägg

Å så var vi äntligen igång med träningen då, min PT och jag. Ett upplägg för löpningsträning fick jag ju redan förra veckan och är alltså redan inne på vecka 2 av 10 som detta omfattar. Ett mål har jag ju satt upp, såklart, och jag ska banne mig klara det! Gärna innan dessa 10 veckor passerat.

Vi träffades även denna måndag på gymet och gick en genomgång av alla maskiner jag ska ta mig an. Alltså... det är ångest för mig! Jag hatar det! Men min ryggvärk är inte nådig och tabletter är inte lösningen. Det kan ju vara det tillfälligt, men inte för alltid! Jag bara vägrar! Av hela mitt liv är dessa månader av kämpande på gym och löpband samt i skogen ingenting! Sedan kan jag ju inte lägga löparskorna och hantlarna på hyllan men det kanske inte behöver vara så intensivt. Och det kanske kan blandas upp med roliga gladtränings-pass.... förhoppningsvis.

I alla fall... vi satte igång på gymet, med den gå-så-jäkla-fort-du-kan-farten igen. Inte lika kämpigt denna dagen - framsteg redan! Sedan hade PTn gjort ett upplägg med vad hon trodde kunde vara lagom för mig att lyfta/dra/sänka. Lite höjning av självförtroendet när vi fick lägga på 2/3 av vad hon trodde vad det gällde benen. Ha!

Nu är det i alla fall så att det blir löparpass 3 ggr/vecka och 2 ggr styrketräning/vecka. Det är bara att bita i det sura äpplet. Har man varit soffpotatis så här länge och struntat i att ta hand om sig, då kommer det surt efter! Men - jag är fortfarande lika taggad och har inte känt för en enda dag att jag vill hoppa över träningen. Den dagen lär väl också komma, men det tar vi då.

Inspireras och inspirera

Det är alltid mycket prat om dieter och träning så här års och så även på min arbetsplats. Nu är jag väldigt taggad till träning och känner mig verkligen motiverad att äta rätt för att orka. Det är dock inte alla som är i denna fas just nu, även om de flesta är det. Men, igår på lunchen, när jag berättade om Tigern bland annat (Grrrr.... ha ha!) så kom vi att prata om att det inte finns några ursäkter för att inte träna. Är man inte motiverad att träna och äta rätt så har man en miljon ursäkter för att detta inte fungerar, jag är i alla fall sån...

En av oss kollegor är inne i en svacka och då vi satt och pratade så kom den ena ursäkten efter den andra från henne. Vi hade lösningar på alla problem och ursäkter hon hade och det slutade med att vi återgick till våra arbeten utan att ha kommit med någon inspiration till henne. Trodde vi! På kvällen dammade hon av sin cross trainer och körde loss i 50 minuter.

 

Vilken känsla att få ha inspirerat till detta!

Första PT-träningen

Sådär ja - då var vi igång! Jag träffade min PT för första gången i måndags på gymet. Vi gick igenom vad jag hade för mål och vad jag ville få ut av detta. Sedan, eftersom vi var ombytta och ändå var på ett gym, så skulle vi bara köra ett litet enkelt pass. Jodå... enkelt var det... inte!

Den lilla nätta superdupertränade PT:n hoppade upp på löpbandet och skulle värma upp genom att "gå". Alla har vi olika uppfattning om det och för mig var det mer av en vi-låtsas-att-vi-är-med-i-en-gång-tävling-snabbt. Sedan släpar hon in mig i gruppträningsrummet för att ge kroppen en liten genomkörare, vi är ju som sagt ändå ombytta. Sit-ups med high-five mellan varje, rygglyft med liten hantel, upp o ner på bräda med en vikt (som om min egen inte vore nog!) och så vidare. Behöver jag ens nämna att träningsvärken i  magen är total?! Galet...

Nu så har i alla fall upplägg för löparpass, styrkeövningar och ryggövningar landat i min inkorg. Hujeda mig... En av övningarna fick mig att fullständigt lägga mig över skrivbordet på jobbet och ASGARVA. Den heter Tigern och innebär att man tar ett gummiband, en ände i varje hand och mitten på bandet mellan tänderna. Sedan ska man sakta vrida huvudet fram och tillbaka för att stärka nacken. Antar att det är därför i alla fall och jag hoppas att den är för jäkla effektiv. Jag var tvungen att fråga om den var avsedd för att bara göras hemma... instängd i ett rum... ensam. Fick bara ett GRRRR! till svar. Jahopp.... Inte fasen gör jag den i gymet i alla fall.

Men jag är jäklar i mig taggad till tänderna och nu ska här tränas så att ryggvärken försvinner!

 

Grrrrr.............

Köksrenovering

Hujeda mig... bara ordet köksrenovering gör mig trött! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så jobbigt att renovera kök - och vi har ju inte ens gjort det själva! Eller ja, min käre M har ju målat för det är liksom hans grej. Men, att riva det gamla eländet... puh! Och allt rensande! Puuust! Men nu är det klart och det är en obeskrivlig känsla faktist! Fräsht, välplanerat och lättstädat kök. Bästa!

 

 

Kan man vara kär i ett kök? I så fall är jag det!

Nytt år - nya möjligheter!

Som så många andra känner jag att med nytt år kommer nya möjligheter - nu jäklar! Men denna gång har jag något som jag hoppas kommer fungera på riktigt! Det handlar om träning och kost, absolut. Det är ju det som gör att jag mår så bra, det vet jag ju egentligen. Och det låter så enkelt det där, träna och ät rätt. Hur svårt kan det vara? Jo, tydligen vääääldans svårt med kids, aktiviteter, matlagning (hm, ja, maken lagar maten för det mesta), städ, tvätt och så arbetet. Det sista tar så mycket av min tid! För mycket, men jag skulle inte byta bort det för allt i världen! Jag älskar mitt jobb!

 

Så... för att återgå nu till det som var det jag ville få sagt... (bla bla bla)... Det som är skillnaden detta år är att jag har en PT! En mycket bra sådan! Hon har lovat att hon ska tvinga mig till gymmet och att hon ska jaga mig med blåslampan på joggingrundan i skogen! Hemskt kanske du tänker? Nej, alldeles underbart! Så skönt att äntligen har någon som vet om jag skulle fuska, som jag är bra på buy the way... ;) Och nu skriver jag om det här - ännu fler som ser om jag skulle fuska! Ha! Rätt åt mig!

 

 

Så nu har jag laddat några veckor in på nya året, med köksrenovering, och nu är det äntligen dags. I eftermiddag kör vi första passet och jag kan knappast vänta!

 

 

Så - detta är min inspiration nu - och jag kan knappast vänta! Sol, värme, bara ben och joggingrundor i skogen!

Slutet på myset

Så blev det så till slut att min fina B slutade vara medryttare på gulliga Saffier... Jättetrist men ett tvång denna gång! Han mådde inte riktigt bra, förmodligen spatt och prognosen för bättring var inte säker. Det gjorde att han förmodligen hade lite ont i ryggen den där gången när B skulle rida honom utan sadel, eftersom sadeln gjort honom sned i ryggen. Ond rygg, bakskygg och en lätt B var ingen bra kombination... Jag har sett båda mina tjejer ramla av hästar men denna gången var den värsta! Hon FLÖG av, långt och landade med en dov smäll. Vi vet inte säkert men kanske svimmade hon av en kort stund, innan vi hann fram till henne. Efter detta blev hon såklart rädd, men hoppade upp igen även om vi inte riktigt "vann" kampen den dagen. Med detta i ryggsäcken och med Saffiers problem så valde vi, i samråd med ägarna, att avsluta vårt medryttarskap. Verkligen jättetrist!

Så, eftersom de varit så mysiga och Saffier är en trevlig häst så ville vi såklart tacka dem ordentligt. Vi har ju haft så mysigt de där dagarna i stallet, verligen!

 

Han njuter verkligen av att man pysslar med honom. B gjorde en jättefin fläta i manen, låååång man. Han står nästan och sover, gulleplutten!

 

Gulliga fina lilla Saffier!

 

♥