måndag 29 april 2013

Att nå ett mål

Inför helgen som var fanns inget inplanerat i vår kalender. Det är så skönt att ha det så ibland, även om jag är lite översocial om man frågar en del. Men det är så skönt att inte ha något inplanerat, att de måsten som ändå finns kan göras i den takt och ordning man vill. Jag menar, städ och tvätt gör sig inte självt riktigt. Men det kan vara helt ok att göra det, bara jag inte är tvingad att göra det i en viss ordning. Ja, det kanske låter konstigt men jag funkar så. I alla fall vad det gäller hemmasysslor. Och det finns ju en del av den varan om man säger så, men 2 barn och nästan 3 (dvs en make). :)

Så, jag inledde med en skön och slapp fredagskväll med många koppar te och ingen alkohol. Tänkte, att om jag nu partajat så mycket de senaste helgerna så kan jag ju faktiskt låta bli fredagsglaset. Och det gick ju hur bra som helst! En film, lite makemys i soffan och varmt gott te.

Efter denna fredagskväll sover man gott! Och vaknar hungrig! Så jag gjorde frukost med omsorg ganska direkt, eftersom ett löppass stod på schemat. Jag kan inte äta precis innan jag ska springa och morgonlöpning är inte min grej heller. Så lite sakta satte jag på en maskin tvätt och lufsade runt, plockade fram träningskläder och började ladda så smått. Jag måste liksom intala mig själv att det är roligt att träna på morgonen, peppa mig själv. Så efter ett par timmar och några tvättmaskiner senare snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Jag är fruktansvärt stel på förmiddagen så jag tog en längre uppvärmningspromenad än jag brukar, den tog nu 15 minuter. Sen på't bara! När jag sprungit 15 minuter så säger Runkeeper i mitt öra att jag sprungit 2,5 km. Då räknar jag snabbt ut att jo, det är möjligt att springa milen på en timme om jag börjat så bra. Det är ju så jag fungerar, att efter ca 5-6 km så lossnar det och jag kan springa fort. Har jag då klarat 2,5 på 15 minuter så ska det ju gå... rent teoretiskt i alla fall. Och det gjorde det! När jag fick rapporten i örat att jag flera ggr hade en pace på 4 minuter/km så trodde jag inte det var sant! Jag flög fram (ja ja, det kändes så!) och när jag fick rapporten på 50 minuter så insåg jag att det skulle verkligen gå - jag har klarat mitt mål att springa en mil på under en timme! Och detta en hel månad innan utsatt datum! Jag hoppade av lycka när jag kom hem, trots stumma ben! Så gaaaaaaalet glad!!!!

Det firade jag genom att byta ut vattenflaskan mot bubbel på kvällen! Att detta kämpande i flera månader skulle ge ett sånt här resultat trodde jag aldrig!! LYCKA!!!



 
En glad rödnyllad fläskfia som byter vattenflaskan mot....


 
.... bubbel!
 
Nu tar jag mig an veckans kommande lopp och tror att jag klarar det delmålet. Det som såg så mörkt ut för bara en vecka sedan är faktiskt rimligt nu.
 
Nu jäklar ska här springas!
 
 

2 kommentarer:

  1. GRATTIS!!!!!!!
    Det är stort första gången man lyckas springa under timmen.
    jag minns fortfarande känslan :-)
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det är verkligen en häftig känsla som ger mersmak! Bara ösa på nu! :)

      Radera

Lämna gärna en kommentar här så blir jag glad! ♥