Sköna maj - kom då!

Bläddrade igenom min blogg lite snabbt och inser en sak - jag skriver bara om träning och alkohol! Om man tittar på bilderna i alla fall....

Fy vad hemskt! Fast det är ju ändå livets glädjeämnen på något sätt, i alla fall för mig, så det är inte så konstigt kanske. Vin och löpning... he he - vilken kombo! Men faktiskt så är det ju så att det är för att alkoholen, vinet, oftas intas tillsammans med vänner som jag håller kär. Och det är ju där den där översociala personen kommer in....

Men det är så trist att skriva om det som är jobbigt och tungt. Fast ibland behövs det också så klart. Det kanske jag får ur mig ändå nuförtiden inser jag. Kanske genom träningen...

I alla fall, eftersom mitt lilla troll var krasslig igår fick hon vara hemma en dag från skolan. Det skulle ju visa sig att hon egentligen var alldeles för frisk för det, men det är en annan historia. Så jag tog mig inte till jobbet förrän på eftermiddagen då jag hade ett möte. Eftersom det fortfarande råder parkeringskaos fick jag snällt ta bussen. Latmasken i mig orkade bara inte pumpa cykeldäcken... Exakt hur lat får man bli? Så när mötet var slut hade jag ju såklart precis missat en buss hem. Då chockade jag mig själv lite genom att bestämma mig för att promenera hem. Bara så där! Har aldrig någonsin hänt förut! Nej, då skulle det planeras och gympadojjorna skulle med och så vidare. Men nu tänkte jag att, vad fasen, hur långt är det? Drygt 5 km - det är väl bara att gå!

Och när jag väl bestämt mig för det, pluggat in lurarna i öronen och börjat gå så kom jag på att jag måste maxa tiden jag får för mig själv. Så jag ringde min vän, som har cancer. Så skönt att få promenera och bara prata utan att bli störd av någon. Bara gå, och mala på om allt och inget. Och hon blev glad att jag ringde? Såklart. Alla behandlingar är avslutade och nu är det bara att vänta och se, om det har lyckats. Det där måste vara något av det hemskaste, att bara vänta.......... Jag vet inte om jag skulle stå ut. Det måste man ju, men det känns helt fruktansvärt omänskligt att behöva gå och bara vänta efter allt som man varit igenom. Att gå från att vara i sjukvårdens omhuldande famn varje dag i flera veckor till att vara själv hemma, dag ut och dag in, med en väntan som man inte kan göra något åt. Inte ett endaste dugg! Och i den väntan dessutom inte veta om det gick vägen eller inte.

Så.

Jag värdesätter mitt friska liv extra högt idag och tänker njuta av att få umgås med fina vänner ikväll då de kommer hela familjen för att fira Valborgsmässoafton hos oss.


Sköna maj, du kan gärna komma nu!